Vissa söndagar blir jag extra känslig. Jag lever i en dag mycket mycket närmare sammanbrott en någon annan dag. Jag ligger vaken hela natten och lyssnar på alla ljud. Jag tänker att varje andetag jag hör är det sista som någon tar. Jag hör när mamma går på toa och sen går och lägger sig igen; det känns betryggande för då vet jag. Då vet jag att hon lever några minuter till. Jag somnar inte förrän på morgonen när hon gått till jobbet och de yngsta i familjen är i skolan.
Vissa dagar blir all min lycka skör och hängande på en tunn tunn tråd. Den svävar farligt nära undergången och jag står bakom och tittar på. Jag vet, precis som jag vet att jag jag inte kommer somna förrän det ljusnar, att om något hände dem så slutar mitt liv så som jag känner till det. Sommaren blir aldrig vacker igen och allt vad jag är slutar att existera. Allt jag är slutar att existera.
Nu är det måndag och jag har ställt in uppsatsskrivandet för att kunna sova några timmar. Jag tittar på en ny säsong av sex and the och min syster sitter tryggt i soffan bredvid. Nu är det måndag och jag är tillbaka på den trygga nivån igen. Nu har jag låst in mina känslor i något otillgängligt långt borta. Nu är det måndag och jag är inte neurotisk längre. Det räcker med söndagar, ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar