Nu är jag lite arg. Nej mycket förresten. Jag kan lika gärna vara ärlig; jävla arg. Jag läste ett inlägg om det fina feministiska mannen och hur han omhuldas. Hur han omhuldas till och med av framstående feminister. Han är snäll, söt, kanske sexig, schysst, bra, modern, genomtänkt, vet hur man utför bra oralsex, jämställd. Hurra! Vilken tur vi kvinnor har som får vara med honom (inte för att jag lever med en sån man). Men jag förstår. Det är tydligt. Vi har tur och han har valfrihet och har utnyttjat den på helt rätt sätt.
Den feministiska mannen är subversiv. Hela hans uppenbarelse är en positiv politisk handling. Sådär lagom subversiv. Inte stötande. Han är mest mysig där han sitter inklämd mellan en mårbackapelargon, stringhyllan och latten.
Något som å andra sidan är stötande är alla dessa kvinnor som bara läser kvinnor, pratar med kvinnor och lyssnar på kvinnor. Det uppfattas som inskränkt. Som utmanande, dumt och obefogat. Den feministiska kvinnan är inte subversiv. Hon är mest löjlig. Se bara på kritiken Maria Sveland fått utstå.
När den manliga litteraturvetaren sitter och räknar upp alla män som påverkat honom (oj! freudian slip, jag menar människor) då blir det aldrig Moa Martinsson, Elsie Johansson, Virginia Woolf, Selma Lagerlöf, Doris Lessinger, Judith Butler, Gertrude Stein, Elin Wägner, Emily Dickinson eller Wollstonecraft.
Litteraturvetarmännen är dock medvetna om sina feministiska missar. Men glömmer det dock snabbt. Nästan direkt efter att det kickat igång någon otillgänglig vinyl med Dylan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar