post kärnfamilj. post vinslöv.

Jag minns fortfarande den första gången jag hörde dem bråka. Det var natt. Jag hade sovit i flera timmar men eftersom mitt rum låg alldeles bredvid deras väcktes jag av deras höga stämmor och mammas förfärade vädjan. De satt upp i sängen, både behagligt långt från varandra med ryggarna mot sängkarmen. Nu minns jag inte längre vad de sa; jag minns inga ord. Det jag minns blir ett sätt att ta sig an, ett sätt att förstå att min roll var att avbryta, att bryta av det onda i honom; att rädda henne från situationen, att ta henne därifrån.

Jag bad mamma följa mig till toaletten, jag var inte i behov att ett nattligt toalettbesök men hon var i desperat behov av att slippa honom. Hon behövde slippa hans kropp bredvid sin i några minuter. Hon skulle vara under mitt beskydd på toaletten. Och jag skulle fylla ju år den hösten.

Efter den natten minns jag inget mer. Jag minns inte när han flyttade. Jag minns inte hur det var att äta frukost dagen efter den natten. Jag minns inte första gången jag besökte honom i hans nya lägenhet i byn.
Jag minns bara att allting, efter den natten, var totalt annorlunda och gjorde ont. Jag minns att mamma blev så smal att benen började sticka ut genom hennes bleka hud. Jag minns att han började umgås med kvinnan som varit mammas bästa vän. Jag minns att mamma låg på soffan och knappt kunde andas mellan tårarna som fyllde hennes ögon och mun. Jag minns morfar som ängsligt satt bredvid henne.
Jag minns hur han köpte godis till oss: jenka och kexchoklad, varje gång vi skulle åka till byn. Jag minns hur vi fick flytta och hur min yngsta bror, några månader gammal, vägrade äta den mjölk mamma under en hel graviditet burit runt på.

Och det jag fortfarande minns är hennes skuldbörda och hans ingenting.